Denna gången står vi ett helt gäng nervösa, pirriga och riktigt taggade tjejer längst fram i startgrupp 4. Vi alla har fått den sista peppen och de bästa råden av Josefine som åkt 2 gånger tidigare. Denna dagen till detta… Du ska köra HEEEEEELA dagen… Njut längst vägen osv osv. Såklart känns det annorlunda för mig som alltid brukar stå ensam med Josefine vid starten och nu är hon inte ens här. Alltid vid start och inför ett lopp kommer mina känslor all over the place. Jag har ganska lite känslor överlag men just vid dessa starter kommer det alltid tårar. Kanske extra många denna gången eftersom jag vet att Josefine inte får göra det som hon älskar allra mest. Men nu är det fokus och nedräkningen har börjat.
Bredvid mig står Julia & bakom henne står Anna Haag och alla andra tjejer i yolitagänget. Hur coolt att vi är så många som kör, tillsammans med Anna och Emil Haag som coacher och kameror som samtidigt spelar in ett program. Sverige springer…. Nu kör jag inte bara för mig själv utan också för att forskningen ska gå framåt och samla in riktigt mycket pengar till hjärnfonden. Coolt av Julia att 4 år efter hennes hjärnblödning styra upp detta för att hjälpa och inspirera andra.
Jag skrattar lite för mig själv när starten går och jämför med året innan när jag körde ”riktiga” Vasaloppet. Så mycket folk och jag gör ALLT för att inte tappa Josefine som då stod framför mig. Skidorna var nyvallade och jag var övertaggad, mitt självförtroende var på topp. Givetvis så kom min klumpiga sida fram och jag gör en rejäl vurpa och självförtroendet gick snabbt i botten.. I år står jag väldigt stadigt hinner jag tänka:)
Först ut kommer backen, för många den tuffaste delen och det som kanske många tycker är det minst njutbara, men alltså vem är jag?. Jag fullkomligt ÄLSKAR backarna, ju tuffare, desto bättre. Här har jag bra speed, långa andetag och känner mig stark. Inte bara i den första backen utan genomgående hela loppet.
Känslan att vara igång är magisk, jag teamar snabbt ihop mig med en gammal vän till mig, Mickan!
OM vi njuter?
Vi njuter så vi nästan spricker, det var så vackert, krispigt och efter backen kändes det som att man gled in i en sagovärld lagom till soluppgången. Vi håller ihop, peppar varandra och pratar om livet.
Efter några mil möter vi även upp Louise som också håller ”vårt” tempo och vi tre tillsammans har det riktigt härligt. Efter några mil försvinner spåren, solen steker på och all snö är nu sorbet. Uppförsbackarna är tuffare och backarna ner är extra knepiga utan spår och högar av sorbetsnö… men väldigt roligt.
I år gör det faktiskt ont lite överallt. Ljumskarna, handlederna, skoskav och nackspärr som inte helt har släppt, men jag vet ju att tar jag mig bara några mil till så kommer kroppen domna bort och loppets final kommer. De sista 35 kilometerna är de bästa. Nu är man lite avkopplad från kroppen och jag går in i något trans och fokus, det onda gör inte lika ont längre och jag ökar upp farten och inser på ett stopp att jag tappat mina kompisar. Fyller på med blåbärssoppa och sedan kör jag vidare.
När det är 2 kilometer kvar ringer jag Josefine och ser om hon vill åka med mig in i mål, men hon svarar inte.
Nu hör jag högtalarna, publiken och jag kör på.
När jag kommer på upploppet så ser jag Johanna Kajson och hör henne skrika ”KOM IGEN CILLA”, nu kommer ännu fler krafter fram. Jag hör också en röst till skrika. Nä med skämtar hon… Hon är inte riktigt klok. Amen Vaaaaa? Är det hon? Ja såklart det är…. NU kommer tårarna när jag inser att jag kommer få den där segerkramen av JOSEFINE! Hon är HÄR!
Jag kommer i mål och hon kommer springandes och jag släpper inte kramen på LÄÄÄÄNGE.
Nu gråter vi tillsammans. Hon vet hur jag känner och jag vet hur hon känner, det blir så när man delar så många timmar som vi gör tillsammans.
Så fint av henne, så starkt, så självklart. WOW WOW WOW
Vasaloppet 2022, Josefine kör själv & jag tar emot henne i mål med en bruten tumme och är så glad för henne men så ledsen att jag inte fick uppleva detta.
Vasaloppet 2023, Vi gör det tillsammans och livet är på Topp
Vasaloppet 2024, Jag kör själv & Josefine tar emot mig i mål, glad och stolt över mig, men ledsen att hon inte fick uppleva loppet.
Vasaloppet 2025…. Vi har lärt oss längst vägen att det svåraste med lopp och utmaningar är att hålla sig frisk och skadefri men målet är satt och vi hoppas kunna stå där i mål tillsammans och fira!
Vi väntar på resten av yologänget och vi alla är stolta, nöjda och tacksamma för allt vi fått uppleva och allt våra kroppar och knoppar klarat av.
WOOOOOOW vilken upplevelse på så många sätt.
För att följa Yoloklassikern så kika in på www.sverigespringer.se där kan ni följa oss, Julia och hela yolitagänget.